Träningstankar, generellt

 

 

 

 

 

 

  

Bhombis och jag har gått igenom allt möjligt vad gäller träning så jag skriver med utgångspunkt från vad vi gjort och vad jag lärt mig av det. Hoppas det är till hjälp/inspiration för andra i sin träning. 

 

Jag tror att det skiljer sig mycket först förstås mellan raserna men även mellan individer inom samma ras. Alla hundar är olika på så sätt att en metod inte passar alla. Och jag tror att metoden måste passa hundföraren minst lika mycket som hunden. Känner man sig inte bekväm med metoden och litar på att den fungerar kommer hunden att känna det och då fungerar det bara inte.

 

Det är skillnad mellan vardagslydnad och tävlingslydnad tycker jag. För vardagslydnaden är mer likt fostran som jag måste kräva och tävlingslydnad bara något jag vill göra så jag vill att hunden ska tycka det är roligt. Vet inte så många hundar som blir lyckliga bara vid åsynen av en appellplan eller fotgående i flera minuter.... Det är det som jag och hunden gör där och hur vi gör det som blir det roliga för hunden. Och om det är roligt för hunden blir det ännu roligare för mig.

 

Så det här är slutsatser jag dragit om mig och guldklimpen vad gäller vår träning. Bhombis gillar verkligen att jobba men om det är för lätt tröttnar han. Det spelar ingen roll om jag är hur rolig och glad som helst. Och om han ätit sig mätt på köttbullar, korv, kött, ost, lever och kyckling så gör han bara halvhjärtade försök eller försöker hitta på något annat.

 

Jag tyckte i början att jag verkligen var jätte-jätte-glad när han gjorde rätt, men har insett att skillnaderna i signalerna jag ger mellan jätte-jätte-glad, nöjd och missnöjd inte alls är tillräckligt stora. Det har jag fått jobba mycket med. Och gör det fortfarande.

 

Instruktörer och andra duktiga hundförare kan man lära sig massor av! Även om man tragglar på hemma är det viktigt att komma ut och få input och inspiration från andra. På kurser, BK, av privata instruktörer eller av träningskompisar t.ex.

 

 

Drygt 1 år på Bro-Håbo BK

 

Kontaktövningar är grunden för all lydnad. Man kan göra kontaktövningar överallt, hemma, på promenader, hos veterinären, hos vänner, i hundgården eller på en appellplan. Olika typer av kontaktövningar.

 

Allt nytt börjar vi träna inomhus först. Sedan ute, i hundgården, på promenader, på någon fotbollsplan etc. Det jag är sämst på är att träna utomhus med störning av andra hundar, det är jätteviktigt och Bhombis skulle säkert klara det bättre än jag som inte riktigt litar på oss i såna lägen.

 

Det är bättre att träna i flera korta pass än några långa. (Kanske är det här något som ändrar sig ju äldre han blir?) Sluta träna något så snart det gått bra så man slutar "uppåt" och inte tragglar sönder det. Det är lätt att gå för fort fram när jag tror att något "sitter" och slutar helt plötsligt att ge extra hjälper t.ex. och kör liksom mitt eget race utan hunden. Backa två steg.

 

Om jag tränar bara för att jag "ska" blir det nästan aldrig bra. Jag måste vara motiverad för att motivera min hund. Det är mitt ansvar att lägga träningen på en lagom utmanande nivå och med rätt hjälp och omgivning så jag ger honom chansen att lyckas.

 

Ibland blir jag för ivrig och tränar för mycket. Då tröttnar Bhombis. Det enda som hjälpt då är att ta en paus på några dagar eller en vecka. Efter det är han jättetaggad!

 

Helst ska man ju variera belöningarna, men det fungerar inte så bra för oss. Godis är det som gäller för Bhombis i allt utom simträning - där är badankan oslagbar. Har försökt med boll och pinnar länge, men det är liksom inte hans grej. Kampa och jaga-lekar kan i Bhombis ögon ses som en godtagbar belöning - i vissa lägen och inte för ofta.

 

För nya moment fungerar fri-shaping bäst för oss. Det är roligt för mig och utmanande för Bhombis. Han försöker med ALLT och man kan riktigt se hur han tänker. Jag har använt klicker i samband med shaping och det har fungerat men oftast använder jag bara rösten. En annan fördel med fri-shaping är att det är lätt att lägga till kommandon och man slipper arbeta bort konstiga hjälper som man kanske inte ens är medveten om att man gör.

 

Har precis börjat med tasstarget för att träna in rutan. Fungerar kanon.

 

Jag har också nyligen börjat med en träningsdagbok. Jag hoppas den kan hjälpa mig bli mer fokuserad inför träningarna och ge mig möjlighet att gå tillbaka för att kunna se framsteg som vi gör.

 

Den bästa boken jag läst om träning är Niina & Kenths "Med sikte på 10:an". Där kan jag läsa om enskilda moment och olika metoder att träna in dem på ett positivt sätt.

 

Att träna ett självständigt lejon är väldigt utmanande och ibland känner man sig ganska uppgiven... Jag tycker att det ställer mycket högre krav på mig än om jag valt att träna en hund av en mer förarvek ras. Jag måste anstränga mig hårdare, hitta andra vägar eller sätt och/eller försöka vara mer innovativ. Därför är det så mycket mer fantastiskt när det fungerar och känslan när jag och Bhombis förstår varandra, när något faller på plats eller när jag ser hur lycklig han är för att få jobba och att få klara av nya saker.... Det är nog få saker som kan slå den känslan!

 

*** uppdaterat April 2008 - lite om Lydia  ***

 

Lydia och jag har tränat några månader nu och jag har lärt mig mycket mer förstås. Kanske framförallt att hundar är OLIKA. Mina klimpar är ju kullsyskon men väldigt olika.

 

Lydia är lättare att träna på så sätt att hon inte är riktigt lika intresserad av andra hundar som brorsan och ofta känns det som om hon genuint vill försöka förstå vad jag vill. Jag tycker jag anstränger mig för att uppmuntra Bhombis för att motivera honom. Med Lydia får jag anstränga mig minst lika mycket men mer för att trygga henne så att hon förstår att hon gör rätt och fortsätter. Jag får också tänka på att inte bli FÖR glad, då går det lätt överstyr och Lydia blir lite wild och crazy. 

 

Godis fungerar väldigt bra med Lydia. Jag har försökt leka med leksaker och det verkar lossna nu - efter drygt ett halvår ihop kan vi leka lite och t.o.m. kampa ibland! Lydia gillar ju att jaga och inte helt oväntat är jaktlekar jättekul. Till skillnad från brorsan springer hon mer än gärna efter bollen. Att ta upp och springa tillbaka med bollen är en helt annan sak... Även om apporteringen går trögt så tycker jag att det ändå går mycket fortare att lära Lydia än att lära Bhombis.

 

En annan sak jag lärt mig med Lydia (av Maria Ahola) är att jobba med nostarget. Det är som ett trollspö - fungerar jättebra med prinsessan!

 

 

(Uppdateras allteftersom jag kommer på mer att skriva!)